Statsvetaren Lena Jonson på 60-årsdagen av Stalins död:
Ryssland måste göra upp med Stalin för att bli en modern nation
Publicerad 5 mars, 2013
STALINNOSTALGI
I dag är det 60 år sedan Josef Stalin dog, och i Ryssland framställs
diktatorn allt mer som hjälte och statsbyggare. Det är ett
sjukdomssymptom på samhället – men också talande för Putins politik, som
prioriterar statens intressen framför den lilla människan. Att den
ryska ledningen fortsätter söka sovjetiska lösningar på samtidens
problem är en tragedi för hela Europa, skriver Lena Jonson, docent i
statsvetenskap på Utrikespolitiska institutet.
När sjuttioårsdagen av segern i slaget vid Stalingrad nyligen firades, passade lokala myndigheter i staden Volgograd på att under högtidligheterna den 2 februari tillfälligt låta staden återfå sitt tidigare namn – Stalingrad. Fem bussar med stora Stalinporträtt längs sidorna började köra i gratistrafik.
Andra städer följde efter, däribland Petersburg. Nu talas det om att låta en lokal folkomröstning avgöra om namnet Stalingrad ska bli permanent. I denna Stalin-yra kommer sextioårsdagen av hans död, idag den 5 mars, säkert att få stor uppmärksamhet.
Att Stalin i dagens Ryssland allt mer framställs som hjälte, statsbyggare och stor ledare är en tragedi för landet och för resten av Europa. Det är ett sjukdomssymptom på samhället när medborgarna i stället för att se framåt nostalgiskt vänder blicken bakåt mot det förflutna, med den hårda och auktoritära handens styre.
Ryska opinionsundersökningar visar att synen på Stalin kraftigt förändrats under de senaste tjugo åren. De största förändringarna har skett under Putins styre.
1988 trodde endast 1 procent av de tillfrågade i en studie av Levadainstitutet att människor 20-30 år senare skulle räkna Stalin som en stor person från Sovjettiden. Idag nämns Stalin som den mest betydande personen från Sovjetepoken. 2012 hade så många som 48 procent av de tillfrågade en positiv bild av honom. Bara 22 procent hade en negativ bild – denna siffra ska jämföras med 60 procent år 1988.
Detta är häpnadsväckande siffror.
Låt mig innan jag fortsätter komplettera bilden genom att peka på att det finns många som är motståndare till rehabiliteringen av Stalin. Sålunda har Ombudsmannen för mänskliga rättigheter i Ryssland, Vladimir Lukin, skarpt kritiserat Volgograds stadsduma för beslutet att, om än tillfälligt, ta namnet Stalingrad. Ordföranden i presidentens råd för mänskliga rättigheter, Michail Fedotov, har opponerat sig mot Stalinbussarna. Som också framgår av siffrorna ovan är många människor kritiska till en rehabilitering av Stalin.
Hur kan en blodig diktator som åsamkade den ryska nationen så stor skada åter hyllas av så många? Putins politik under de senaste drygt tio åren har släppt Stalins ande ur flaskan. Putin företräder ett synsätt där statens intressen ges högsta prioritet medan aspekter på hur den lilla människan drabbas får underordnad betydelse. Utifrån detta perspektiv blir det logiskt att betrakta Stalin som den store statsbyggaren och ledaren.
Oberoende ryska historiker ifrågasätter dock denna bild av Stalin, inklusive bilden av honom som den geniale överbefälhavaren i kampen mot Nazityskland. De menar att Stalins politik, till exempel avrättningarna av större delen av landets militära kommando strax före tyskarnas angrepp, bidrog till att försvaga Sovjet och förlänga kriget.
Putin betonar en historieskrivning med kontinuitet. Det innebär att historien som ska berättas är hur Ryssland stärks och utvecklas medan de mörka sidorna lämnas utanför. Putin upprepade i februari att skolans historieböcker måste skildra den ryska historien på ett enhetligt sätt och inte tillåta alternativa tolkningar. Hans ord väckte uppseende. Ska historieämnet åter bli ett ideologiskt ämne där statens politik blir riktlinje?, skrev kritikerna.
Putin har bara till viss del accepterat en uppgörelse med landets sovjetiska förflutna. Terrorn och avrättningarna under trettiotalet förnekas inte, och Solzjenitsyns bok om Gulag finns på skolornas litteraturlistor. Det officiella helhetsperspektivet på Stalin är dock att han gjorde vad som krävdes utifrån den tidens villkor och utmaningar. Detta öppnar för idealiserade och idylliserande skildringar av Stalin och hans tid. Det finns en uppsjö av kvasivetenskaplig litteratur om honom och denna period och nostalgiska tv-serier och program. Folk är intresserade av det förflutna men de får sig till livs ett material där endast myter och falska föreställningar kan frodas.
En ordentlig rysk uppgörelse med Stalintiden har inte kommit till stånd. Den uppgörelse som inleddes under Gorbatjov och Jeltsin fullföljdes inte utan avbröts istället. Det förklarar varför den ryska ledningen gång efter annan faller tillbaka i att söka gamla sovjetiska lösningar på samtidens problem.
Putin vågar inte öppna systemet för politiska reformer, något som är en förutsättning för att Ryssland ska kunna genomföra den modernisering landet behöver. Utan en kritisk och förutsättningslös granskning av Stalintidens politik, dess världssyn, brott och misstag, institutioner och praxis kan Ryssland inte utvecklas som en modern nation i det tjugoförsta århundradet.
Insikt om Stalintidens och Sovjetsystemets mörka sidor ger perspektiv på hur framtiden kan utformas.
När sjuttioårsdagen av segern i slaget vid Stalingrad nyligen firades, passade lokala myndigheter i staden Volgograd på att under högtidligheterna den 2 februari tillfälligt låta staden återfå sitt tidigare namn – Stalingrad. Fem bussar med stora Stalinporträtt längs sidorna började köra i gratistrafik.
Andra städer följde efter, däribland Petersburg. Nu talas det om att låta en lokal folkomröstning avgöra om namnet Stalingrad ska bli permanent. I denna Stalin-yra kommer sextioårsdagen av hans död, idag den 5 mars, säkert att få stor uppmärksamhet.
Att Stalin i dagens Ryssland allt mer framställs som hjälte, statsbyggare och stor ledare är en tragedi för landet och för resten av Europa. Det är ett sjukdomssymptom på samhället när medborgarna i stället för att se framåt nostalgiskt vänder blicken bakåt mot det förflutna, med den hårda och auktoritära handens styre.
Ryska opinionsundersökningar visar att synen på Stalin kraftigt förändrats under de senaste tjugo åren. De största förändringarna har skett under Putins styre.
1988 trodde endast 1 procent av de tillfrågade i en studie av Levadainstitutet att människor 20-30 år senare skulle räkna Stalin som en stor person från Sovjettiden. Idag nämns Stalin som den mest betydande personen från Sovjetepoken. 2012 hade så många som 48 procent av de tillfrågade en positiv bild av honom. Bara 22 procent hade en negativ bild – denna siffra ska jämföras med 60 procent år 1988.
Detta är häpnadsväckande siffror.
Låt mig innan jag fortsätter komplettera bilden genom att peka på att det finns många som är motståndare till rehabiliteringen av Stalin. Sålunda har Ombudsmannen för mänskliga rättigheter i Ryssland, Vladimir Lukin, skarpt kritiserat Volgograds stadsduma för beslutet att, om än tillfälligt, ta namnet Stalingrad. Ordföranden i presidentens råd för mänskliga rättigheter, Michail Fedotov, har opponerat sig mot Stalinbussarna. Som också framgår av siffrorna ovan är många människor kritiska till en rehabilitering av Stalin.
Hur kan en blodig diktator som åsamkade den ryska nationen så stor skada åter hyllas av så många? Putins politik under de senaste drygt tio åren har släppt Stalins ande ur flaskan. Putin företräder ett synsätt där statens intressen ges högsta prioritet medan aspekter på hur den lilla människan drabbas får underordnad betydelse. Utifrån detta perspektiv blir det logiskt att betrakta Stalin som den store statsbyggaren och ledaren.
Oberoende ryska historiker ifrågasätter dock denna bild av Stalin, inklusive bilden av honom som den geniale överbefälhavaren i kampen mot Nazityskland. De menar att Stalins politik, till exempel avrättningarna av större delen av landets militära kommando strax före tyskarnas angrepp, bidrog till att försvaga Sovjet och förlänga kriget.
Putin betonar en historieskrivning med kontinuitet. Det innebär att historien som ska berättas är hur Ryssland stärks och utvecklas medan de mörka sidorna lämnas utanför. Putin upprepade i februari att skolans historieböcker måste skildra den ryska historien på ett enhetligt sätt och inte tillåta alternativa tolkningar. Hans ord väckte uppseende. Ska historieämnet åter bli ett ideologiskt ämne där statens politik blir riktlinje?, skrev kritikerna.
Putin har bara till viss del accepterat en uppgörelse med landets sovjetiska förflutna. Terrorn och avrättningarna under trettiotalet förnekas inte, och Solzjenitsyns bok om Gulag finns på skolornas litteraturlistor. Det officiella helhetsperspektivet på Stalin är dock att han gjorde vad som krävdes utifrån den tidens villkor och utmaningar. Detta öppnar för idealiserade och idylliserande skildringar av Stalin och hans tid. Det finns en uppsjö av kvasivetenskaplig litteratur om honom och denna period och nostalgiska tv-serier och program. Folk är intresserade av det förflutna men de får sig till livs ett material där endast myter och falska föreställningar kan frodas.
En ordentlig rysk uppgörelse med Stalintiden har inte kommit till stånd. Den uppgörelse som inleddes under Gorbatjov och Jeltsin fullföljdes inte utan avbröts istället. Det förklarar varför den ryska ledningen gång efter annan faller tillbaka i att söka gamla sovjetiska lösningar på samtidens problem.
Putin vågar inte öppna systemet för politiska reformer, något som är en förutsättning för att Ryssland ska kunna genomföra den modernisering landet behöver. Utan en kritisk och förutsättningslös granskning av Stalintidens politik, dess världssyn, brott och misstag, institutioner och praxis kan Ryssland inte utvecklas som en modern nation i det tjugoförsta århundradet.
Insikt om Stalintidens och Sovjetsystemets mörka sidor ger perspektiv på hur framtiden kan utformas.
118 kommentarer
Sortera på 
Prenumerera via mejl 
Prenumerera via RSS
Prenumerera via mejl Prenumerera via RSS  |
| |
-
-
-
-
-
-
-
-
- Anders Wester: "Men jag har svårt för att i samma andetag jämföra USA, med sin yttrandefrihet och demokrati, [...]"
Går det att tala om demokrati i ett land där valfusk är satt i system? USA har särskilt sedan 1988, när den elektroniska röstningen började bli omfattande, i allt högre grad varit de hemliga valresultatens land. USA har ju inte ens en valmyndighet med uppgift att kontrollera de allmänna valen. Landet är en parodi på demokrati. Besök gärna www.votefraud.org.
Visar 12 av totalt 92 kommentarer.