Sveriges Televison raderade omgående Erik Pommerns åsikter, bra att vi visar på hur "demokratin" vid SVT fungerar. Erik Pommerns kommentarer till SVT/Debatt ser Ni längst ned.
Moa Grützelius om nya tv-serien Trolljägarna:
Jag försökte ta mitt liv efter näthatarnas drev
Publicerad 1 april, 2014 - 19:42
INTERNET De
kallade mig för äcklig slampa, hora och lögnare. Nättrollens ord
präntades in i mitt huvud och spelades upp varje gång jag blundade. Jag söker upprättelse och rättvisa, och nu kan jag faktiskt få det.
Allt började kvällen den 24 maj 2008. Jag och min före detta bästa vän var på en fest där vi drack alkohol som jag egentligen inte tålde, men jag ville ändå vara som alla andra. Jag blev snabbt berusad. Det fanns en söt kille där, jag hade inte sett honom förr. Han tog med mig ut i skogen. Helt plötsligt låg jag på rygg med honom över mig och folk från festen stod runt om. Jag ville inte ligga där men var alldeles för full för att kämpa emot. Jag minns att jag hörde skratt, det var inte förrän i efterhand som jag förstod att de hade filmat mig. Jag polisanmälde killen för våldtäkt, men åtalet lades ner eftersom min bästa vän sa att jag var med på det hela.
Efter den händelsen fick jag veta att filmen hade skickats runt i hela Arvika. Folk pekade, skrek efter mig och skrattade. Till slut klarade jag inte att gå ut längre. Jag började skära mig och självmedicinera med alkohol.
Jag blev slussad från olika läkare, psykologer, kuratorer men ingen ville ta tag i det och hjälpa mig på riktigt. Till slut hamnade jag på Centret för Traumatisk stress i Karlstad. Där fick jag genomgå en utredning för PTSD, posttraumatiskt stress syndrom. Jag fick den diagnosen som de på BUP hade misstänkt. Det var starten för en självdestruktiv nedåtgående spiral för mig, något som skulle pågå i många år framöver.
I oktober 2012 lade jag ut en video där jag beskrev med självskrivna lappar vad jag hade gått igenom. Det var meningen att videon skulle vara en del av min självläkningsprocess, och jag kände mig stark för första gången på länge när jag filmade och lade upp den. Det kom in ett antal hatiska kommentarer och mejl till mig redan då, men jag klarade av dem och till slut blev det tyst och lugnt.
Men i april 2013 fick jag se att en kille hade lagt upp en hatvideo om mig där han beskrev min bakgrund, hetsade folk emot mig och sa att det jag sa var en lögn.
Han kallade mig för slyna och sa att det borde finnas skottpengar på såna som mig. Det var då helvetet började på nytt.
Jag kunde inte ens räkna hur många hemska mejl och hatiska kommentarer jag fick på min Facebooksida. Det kändes som att alla tyckte att jag var en äcklig lögnare, de kallade mig för hora, slampa och att jag förtjänade att dö. De sa att jag borde skämmas för vad jag gjort och att de hoppades att jag skulle bli våldtagen ”på riktigt”. Folk hotade mig även och sa att de ville våldta mig själva för att lära mig hyfs.
Ämnet togs upp överallt på nätet. När jag läste kommentarer blev jag självklart ledsen, men det värsta var att orden präntades in i mitt huvud och spelades upp varje gång jag blundade.
Jag skämdes för den jag är, jag hade öppnat mig för alla och det här var världens reaktion på mitt övergrepp. Hat, ilska och vrede. En kväll fick jag nog. Jag varken ville eller orkade leva mer.
Jag tog en stor dos lugnande tabletter som jag hade hemma och sköljde ner dem med sprit. Efter det minns jag ingenting. Jag vaknade upp på sjukhuset dagen efter, med uppskurna armar och dropp insatt. Jag minns att jag undrade hur jag hade hamnat där, var jag var och hur jag skurit mig så illa.
Min syster ringde strax efter att jag hade vaknat och berättade för mig hur jag pratat med henne i telefon under natten och varit helt hysterisk och sagt att nu skulle jag dö. Jag hade även berättat om spriten och pillren. Min syster ringde då efter ambulans och jag har själv inget minne av det som hände.
Nu går jag ut offentligt igen. Jag är med i TV3:s program Trolljägarna för att jag vill visa världen att jag inte ger mig. Jag är starkare nu, och jag vill inte att min näthatare ska få komma undan med att nästan ta mitt liv.
Jag söker upprättelse och rättvisa, och nu kan jag faktiskt få det.
Allt började kvällen den 24 maj 2008. Jag och min före detta bästa vän var på en fest där vi drack alkohol som jag egentligen inte tålde, men jag ville ändå vara som alla andra. Jag blev snabbt berusad. Det fanns en söt kille där, jag hade inte sett honom förr. Han tog med mig ut i skogen. Helt plötsligt låg jag på rygg med honom över mig och folk från festen stod runt om. Jag ville inte ligga där men var alldeles för full för att kämpa emot. Jag minns att jag hörde skratt, det var inte förrän i efterhand som jag förstod att de hade filmat mig. Jag polisanmälde killen för våldtäkt, men åtalet lades ner eftersom min bästa vän sa att jag var med på det hela.
Efter den händelsen fick jag veta att filmen hade skickats runt i hela Arvika. Folk pekade, skrek efter mig och skrattade. Till slut klarade jag inte att gå ut längre. Jag började skära mig och självmedicinera med alkohol.
Jag blev slussad från olika läkare, psykologer, kuratorer men ingen ville ta tag i det och hjälpa mig på riktigt. Till slut hamnade jag på Centret för Traumatisk stress i Karlstad. Där fick jag genomgå en utredning för PTSD, posttraumatiskt stress syndrom. Jag fick den diagnosen som de på BUP hade misstänkt. Det var starten för en självdestruktiv nedåtgående spiral för mig, något som skulle pågå i många år framöver.
I oktober 2012 lade jag ut en video där jag beskrev med självskrivna lappar vad jag hade gått igenom. Det var meningen att videon skulle vara en del av min självläkningsprocess, och jag kände mig stark för första gången på länge när jag filmade och lade upp den. Det kom in ett antal hatiska kommentarer och mejl till mig redan då, men jag klarade av dem och till slut blev det tyst och lugnt.
Men i april 2013 fick jag se att en kille hade lagt upp en hatvideo om mig där han beskrev min bakgrund, hetsade folk emot mig och sa att det jag sa var en lögn.
Han kallade mig för slyna och sa att det borde finnas skottpengar på såna som mig. Det var då helvetet började på nytt.
Jag kunde inte ens räkna hur många hemska mejl och hatiska kommentarer jag fick på min Facebooksida. Det kändes som att alla tyckte att jag var en äcklig lögnare, de kallade mig för hora, slampa och att jag förtjänade att dö. De sa att jag borde skämmas för vad jag gjort och att de hoppades att jag skulle bli våldtagen ”på riktigt”. Folk hotade mig även och sa att de ville våldta mig själva för att lära mig hyfs.
Ämnet togs upp överallt på nätet. När jag läste kommentarer blev jag självklart ledsen, men det värsta var att orden präntades in i mitt huvud och spelades upp varje gång jag blundade.
Jag skämdes för den jag är, jag hade öppnat mig för alla och det här var världens reaktion på mitt övergrepp. Hat, ilska och vrede. En kväll fick jag nog. Jag varken ville eller orkade leva mer.
Jag tog en stor dos lugnande tabletter som jag hade hemma och sköljde ner dem med sprit. Efter det minns jag ingenting. Jag vaknade upp på sjukhuset dagen efter, med uppskurna armar och dropp insatt. Jag minns att jag undrade hur jag hade hamnat där, var jag var och hur jag skurit mig så illa.
Min syster ringde strax efter att jag hade vaknat och berättade för mig hur jag pratat med henne i telefon under natten och varit helt hysterisk och sagt att nu skulle jag dö. Jag hade även berättat om spriten och pillren. Min syster ringde då efter ambulans och jag har själv inget minne av det som hände.
Nu går jag ut offentligt igen. Jag är med i TV3:s program Trolljägarna för att jag vill visa världen att jag inte ger mig. Jag är starkare nu, och jag vill inte att min näthatare ska få komma undan med att nästan ta mitt liv.
Jag söker upprättelse och rättvisa, och nu kan jag faktiskt få det.
Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material
Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar
är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa
SVT:s regler och villkor för kommentarer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar